Vid nyår skapade jag ett konto på mammafitness, efter att ha hört mycket bra om det.
Så nu har jag alltså kört programmet i en månad ungefär, så tänkte att det var dags för en liten utvärdering.

Först lite kort vad det går ut på:
– Man får svara på en massa frågor, hur ofta man kan träna, om man vill träna hemma eller på gym, hur man mår, om man har några skador osv osv.
– Man får skicka in före-bilder på sig själv, framifrån, från sidan och bakifrån. De här ser ingen förutom din tränare och din kostrådgivare,
– Sen får man ett personligt träningsupplägg och en kostplan. Där står det precis vad man ska äta och hur mycket man ska äta (man äter typ hela tiden) och så får man fylla i att man ätit och gjort de träningsövningar man blivit tilldelad så att säga.
– En gång i veckan får man feedback, man kommenterar varje dag hur det gått med träning och mat.

Sååå, vad tycker jag då?
Jag tycker att träningen är SÅ HIMLA ROLIG!
Jag är en sådan person som bara velat gå på pass innan, absolut inte vara själv i gymmet för då känner jag mig alldeles vilsen och har ingen aning om vad jag ska göra.
Men nu har jag alltså ett träningsschema med saker jag ska göra varje gång jag är där (jag hade tre pass i veckan i början och har nu ökat till fyra) och jag ÄLSKAR det!
Tycker så mycket om att kunna öka vikterna, känna sig stark och grym!
Så den delen är verkligen toppen!

Sen är det matbiten då.
Det är väldigt god mat och som sagt, man är aldrig hungrig för man äter hela tiden.
Men det kräver väldigt mycket planering och tid.
I början tyckte jag det var helt okej men börjar tröttna mer och mer.
Tröttnar på att alltid hålla kolla och känna att jag har dåligt samvete om jag gör något utöver schemat (detta är alltså bara i mitt huvud)
Jag har aldrig i mitt liv varit en person som brytt mig särskilt mycket om vad jag stoppat i mig och känner nu att jag börjar bli snudd på manisk och det är en känsla jag ABSOLUT inte tycker om.

Resultatet då?
Jo jag har gått ner fyra kilo och tappat sju centimeter i midjan under den här månaden.
Med andra ord en väldigt stor skillnad!
Dessutom känner jag mig stark och mycket piggare.
Dock är jag på bedrövligt humör då jag blir frustrerad av att inte kunna äta vad jag vill.
Jag har därför valt att inte fortsätta med mammafitness.
Jag ser det istället som ett verktyg och jag har lärt mig väldigt mycket under den här månaden, speciellt med träningen.
Jag valde att testa mammafitness just för att jag ville ha träningen, inte bara ”gå ner i vikt”. Jag vill bli stark!

Jag kommer fortsätta med 5:2 istället, som jag kört på tidigare och som jag vet funkar väldigt bra för min del, då det räcker med att ha koll två dagar i veckan istället för sju.
Träningen kommer jag också hålla i på samma sätt som jag gjort den här månaden, då jag verkligen tyckt det varit roligt!

Efter graviditeten har jag inte känt igen mig själv, inte känt igen min spegelbild och inte känt mig hemma i min egen kropp.
Jag har inte varit vältränad på länge men saknade ändå hur jag såg ut innan jag fick Knut. Kände att jag faktisk förtjänade min gamla kropp, att känna igen mig själv.
Så läste jag boken Heja Heja av Martina Haag, av en ren slump. Jag läser nästan aldrig böcker men vann denna på midsommar och hade med den till stranden en dag.
Jag sträckläste den och redan samma eftermiddag satte jag på mig träningskläderna och gav mig ut.
Martina hade så bra strategi, att springa så långt hon orkade utan att stanna, oavsett om det var hundra meter eller fem minuter. Hon sprang 12 minuter.
Mitt enda mål med min första runda var att slå 12 minuter. Jag sprang 16, sen var jag fullkomligt färdig men oerhört stolt!

Att springa har alltid varit min största skräck i livet, har inte ens kunnat springa en kilometer utan att se stjärnor och må illa.
Men nu klarade jag alltså 16 minuter och dagen efter gav jag mig ut igen, med målet att springa längre än 16. Jag sprang 22 minuter.
22!! Kändes som jag sprungit Lidingöloppet och bestigit Mount Everest på samma gång!
Med nyfunnet självförtroende gav jag mig ut nästa dag igen med målet att inte stanna. Så jag sprang. Och sprang. Och sprang.
Ända till klockan på armen visade fyra kilometer. FYRA?!?!!
Jag har aldrig i mitt liv sprungit så långt! Det gick inte snabbt, snarare orimligt långsamt men det hör inte hit. Huvudsaken var att jag inte stannade. Inte en enda gång på fyra kilometer stannade jag.
Jag som tidigare inte kunde springa hundra meter ens.

Sen dess har jag fortsatt. Jag har sprungit mina fyra kilometer, ibland tre och en gång till och med fem kilometer.
Jag har sprungit snabbare och har inte längre riktigt lika pinsam snitthastighet som innan och det konstigaste av allt är att jag tycker det är så himla roligt!
Tre gånger i veckan ger jag mig ut nu och orkar. Orkar springa och andas och inte se stjärnor och kräkas.
Så tack, tack från botten av mitt hjärta Martina för att du skrev boken Heja Heja!
För heja mig, heja heja mig!