Jaha nu är det snart vinter på allvar.
Förr har mina vintrar handlat om snö, i viss mån pulkaåkning och en och annan snölykta på sin höjd. Annars har jag mest hållit mig inomhus.
Men så mötte jag Emil, denna fantast av snö, skidåkning, alla former av alpinaaktiviteter och diverse sporter.
Dvs mina lugna, fridfulla vintrar var ett minne blott.
Jag har alltid varit totalt vettskrämd för slalom, aldrig ens tänkt tanken på att jag ska lära mig för jag är helt enkelt inte en ”slalomperson”.
Det här vägrar Emil finna sig i, så han tvingade med mig till Sälen för några år sen.
Det var första gången jag stod på ett par slalomskidor. På väldigt skakiga ben åkte jag i alla fall nedför barnbacken några gånger. Sen ner för halva den vanliga backen och till slut ända uppifrån toppen i en grön backe.
Sen var min vader kaputt och helslut och jag ägnade mig mer åt det jag gör bäst, nämligen after-ski.
Sen gick jag ju och vann en tävling hos Lion Alpin, så jag numera titulerar mig ”årets skidbloggare 2016”. En smula skrattretande kan man tycka med tanke på min brist på just skidåkning. Men A for effort som vi brukar säga.
I och med vinsten vann jag också en skidresa till Österrike för två personer.
Emil jublade förstås.
Jag är livrädd-glad kan man väl uttrycka det.
Nu närmar sig resan med stormsteg (vi åker vecka 4) och jag blir mer och mer orolig.
Jag KAN JU INTE ÅKA SKIDOR! För bövelen.
Men det värsta är att jag fortfarande absolut inte vill lära mig det heller.
Eller jo, jag vill åka med Emil som lugn och metodiskt (faktiskt, trodde inte han hade det i sig…) förklarar hur jag ska göra.
Då känns det kul.
Men bara tanken på att gå i skidskola gör att jag typ vill ställa in hela resan.
Åh känner mig så himla mycket som Stig-Helmer, fast mer motvillig då.
Jag V I L L inte! (min favoritgif får symbolisera känslan)
Det här är den sidan hos mig som är väldigt stark. Den att jag inte kan gå emot min magkänsla.
Om jag bara får åka med Emil så går det bra. Men där går gränsen.
Sen pallar inte mitt psyke mer.
Jag har tänkt spendera min tid i Österrike såhär ungefär:
- 10 % skidåkning
- 40 % avslappning, SPA och sömn
- 30 % öl och dans
- 20 % mat och godis
Det är vad jag kallar semester det!
Tycker det är helt rimligt prioriterat med tiden ändå! GIF:en symboliserar också exakt min känsla när min sambo vill att jag ska följa med till Åre och lära mig åka. Jag ser redan nu framför mig hur mitt tålamod skulle vart noll (jag har nämligen aldrig åkt skidor) och GIF:en hade vart jag konstant i backen.
Kan dela lite egna erfarenheter gällande slalom =). Vår familj har aldrig varit någon utförsåkningsfamilj så hade inte stått på ett par slalomskidor förrän i vuxen ålder (då jag likt dig träffade en slalomtokig make). Som grädde på moset är jag höjdrädd och tycker det är skitläskigt med branta backar. Så det var på rejält skakiga ben som jag stod på ett par skidor för första gången för kanske 6 år sedan. Jag är fortfarande ingen slalomperson på det sättet, men när jag väl fick lite koll på hur man gjorde så blev det väldigt roligt! Undviker för branta backar och åker lugnt. Tar mig ner i min egen takt helt enkelt, struntar i att jag kanske ser ut som en plogande tönt och ger mig inte på för branta backar – då njuter jag faktiskt av skidåkningen =). Känner mig fortfarande rätt svajig och harig emellanåt, men när man väl vet hur man gör så blir det bara bättre och bättre och med det roligare och roligare. Har du dessutom en make som är beredd att lära dig och åka med dig tills du känner dig trygg känns det som du har riktigt bra förutsättningar att, om inte bli en slalomperson, iaf njuta av det i viss mån =). Lycka till, jag hejar på dig!